Här hade man laddat hela dan för att få krypa ner i soffan och bara njuta för en gångs skull. Händer inte så ofta vill jag påpeka, eller igentligen händer det inte alls om jag ska vara ärlig.

 Efter en full jobbdag kastade jag mig på cykeln i ovädret och vevade iväg allt vad jag bara kunde, sladdade ordentligt vid trafikljusen, parrerade sådär snyggt som bara eliten gör, log lite för mig själv och fortsatte nitiskt min trampning hemåt. Av med klänningen och på med täckbyxorna och mössan. Viftande på svansen vid dörren står han alltid lika redo, han vet att det är bråttom: Mot stallet!!. Klockan tickar, tickar tickar. Måste vara hemma till 8! Galopperandes i nysnön med fartglasögon igentäckta av slask far vi fram, kan meddela att sikten inte var den bästa. Tillbaka mot stallet dyngblöt ringer telefonen. Det är jobbet, och det är akut! Det är bara att gilla läget, kasta sig i bilen och åka tillbaka till jobbet.

Jaha, så nu sitter jag här utan idolkväll, utan sällskap och utan mat. Det finns bara en lösning på problemet. Lägger på min absolut sötaste röst, blinkar med ögonen genom telefonen och förklarar för sambon hur det känns för en hungrig karriärskvinna med tom mage en fredagkväll. Han kan inte stå emot, korvleveras på väg! Vad skulle jag göra utan han?

Nu sitter jag här med skägget i brevlådan, om jag nu hade haft något skägg. Jag som alltid har funderat på hur folk har tid och ork att göra sånt här, hur man kan ägna dyrbara minuter till att sitta och skriva ner sina tankar och upplevelser. Jag har stått emot, inte alls vart intresserad och inte heller läst några bloggar. Men jag kastar mig utför stupet, precis som jag alltid gör. Inbillar mig själv att jag kommer att skriva intressanta, givande tankar och upplevelser. Vem är det jag igentligen försöker lura? Kanske mig själv? Men va fan, jag gör det ända! Precis som jag alltid gjort. 

Nu är oskulden tagen, laddad till 1000, med kalendern fulltecknad. Men det är lugnt, säger som jag alltid brukar säga, JAG FIXAR DET!